Sneddandes över Långgatan i bandy Mecka, gick de två bröderna och samtalade i sina klassiska vinterskor. -Träpjuck, det finns inga bättre skor för ryggen!  Att det var -20 grader kallt, hindrade inte den yngre brodern från att gå runt i sina innötta ”Moheda tofflor” och deklarera Alträdets betydelse människans semi tekniska utveckling. Träskor hade varit omodernt ända sen Moses tappade stentavlorna, men mannen som bar skorna med en Presidents värdighet, kunde inte bry sig mindre. Han hade bestämt sig för att lyfta dess illasinnade ryckte som böndernas favorit, till något som var så pass fashionabelt att en statsman från Wermland kunde gå omkring i dem. Den yngre brodern hade som de sa, ”En lättar form av Asperger” Han hade alltid dojjorna till sina svarta ”prasselbyxor” med dragkedja längs benen och ofta i kombination med en svart silkesskjorta med traditionell kinesisk krage. Till det bar han örhängen, halskedja och en svulstig klackring i polerad platina.

Den äldre brodern som var något kortare och hade en mer diskret utstyrsel, var klädd i fritidsbyxor och en jacka från Jula. En gulfärgad reklammössa från Norrlandsguld prydde hans hjässa och till det hade han sina välputsade träskor med kurbitsmönster och snedslitna klack. ”En fet plånbok väger upp för taskiga kläder”, var den äldres kommentar till de som kritiserade hans subtila men moderna klädsel. Inte för att det var speciellt många som klagade på hans trasor i vardagen.

Den här grådaskiga torsdagen var de båda bröderna på väg in till det lokala nöjeshaket i Edsbyn, även kallat Glasbanken. Edsbyn, byn som är världskänt för sina bandyklubbor och Bahco-verktyg men inte för sitt hektiska nöjesliv, hade inte så mycket mer att erbjuda denna kulna dag än en tur till bolaget. En present till ”Slaktarn från Jamtli”, skulle inhandlas, han kallades så styckmästaren från Ope. De båda bröderna hade handlat av och med kött tjyven i drygt 30 år. I början på rekommendation av deras gemensamme kamrat som hade haft att göra med honom sen tidig forntid.

Denna dag skulle Knivens mästare föräras med en finwhisky från Kramforstrakten, som hade lagrats på tunnor tillverkade av den finaste svenska ek från Ångermanlands kustland. ”Dögrävarn” som han också kallades, körde likbil dagtid och flyttade viltkött kvällstid och han anses av lokalbefolkningen vara den anatomiskt skickligaste knivbäraren i trakten. Det sägs att italienska maffian försökte värva honom på 90-talet, själv viftar han bort det som elaka rykten han fick efter en kortare romans med en kurvig latinska i ungdomen. Med en förmögenhet som skulle göra de rikaste skogstrollen avundsjuka, hade styckaren inga behov av att slå sig i släng med spagettifolket från södern.

Samarbetet mellan de tre herrarna hade börjat på 80-talet, efter en totalrenovering av en herrgård mitt ute i ingenstans. Gården, placerad på det lägre höglandet av det friare Jämtland, kunde nu mera stoltsera sig som Norrlands största palats, om än ned dränkt i ”lappmögel” 7 månader per år. De möttes första gången via deras gemensamme kamrat över en flaska billigare whisky medans arbetet pågick. När slutet av projektet närmade sig och taklagsfesten hölls, så jämkades slutfakturan med en procentandel av viltet som sköts på tillhörande marker under de kommande 300 åren. Tanken med det långa kontraktet var att nästkommande generationer skulle hålla fast vid avtalet. Det var början på den nu 30-åriga och muntliga överenskommelse som skulle pågå i vad som kunde uppfattas som en evighet.

Att det bara var ett verbalt avtal gjorde det så mycket enklare och starkare. Moral och etik är en dygd i dessa nordliga trakter och tas på största allvar av alla de inblandade. ”Det handlar aldrig om vem du är, bara om vilka du känner”, var en sanning  som ekade mellan berghällarna i de djupaste skogarna i norr.