Hockey på hög nivå, spelas numera i division 1. Som ni vet så blev ”Bajenfans hockey”, Hammarby hockey den 30:onde maj 2013 och de halkar just nu runt på rinkarana i 1:an. Fem år efter konkursen och en omstart från division 4, gör det till detta 1/2:a deceniumets största idrotts prestation! Grattis säger jag till Hammarby hockey och Sveriges starkaste varumärke!

Läste en artikel om elbilar och stötte på ett ord jag inte sett förut, men kände igen ack så väl, ”Räckvidds ångest”. Jag har ingen elbil, om jag inte räknar de radiostyrda leksakerna jag och min dotter leker med, men jag har en Cheva pickup,… Och gissa om Jag kan känna hur räckvidds ångesten sakta slingra sig uppför ryggraden när jag glider runt i den och då gäller det inte bara Liter per mil och rädslan för soppatorsk, utan Jag lyssnar intensivt efter missljud, ungefär som maskinisten i ”Das boot”.  – Håller faanskapet ihop hela vägen eller kommer jag att få stå i de värmländska skogarna och inse att Pärlan inte höll måttet? Räckvidds ångest, åkomman jag haft sen år 2000 det var då Pärlan införskaffades och på köpet fick jag en symtom som jag inte visste namnet på förens i kväll. Hittils så har den inte gjort mig besviken… bilen alltså… Men vänta nu, när jag tänker efter så började ångesten nog ännu tidigare än så…

1989 köpte jag mig en snöskoter av märket Ski-doo Blizzard 9500+, en hårt trimmad racer pulka som jag sladda runt med,… Näe, grävde ner mig med i de lappländska skogarna. Den var inte lika tillförlitlig som min pickis men även här var örona alltid på helspänn och letade missljud, men den allvarligaste incidenten med Blizzarden var att ”balata remmen” gick av uppe på Gitsfjäll. Gitsfjäll som för övrigt är en sån där stor bergsknöl som det inte växer några träd på, men har en massa ”lappmögel” liggandes ovan på, denna bula ligger ganska så centralt mitt i ingenstans i södra lappland och vägen hem till den varma goda sängen var väl sisådär 5-6 mil fågelvägen. Men ”värst i stan” som man är så fixades det enkelt med spännband, och så visade sig att den ångesten också var onödig.

Så även om jag lider av Räckvidds ångest var och varannan dag så verkar jag även dras till den av någon okänd anledning, på gården hemma står en Cheva Suburban av 1979 års modell, den skall snart besiktas efter en större genomgång och jag har inte kört den längre en ett par hundra meter. Självklart skryter jag om hur fint motorn låter och hur mjukt den växlar, men kommer jag att komma ända fram?…. Gissa om den första långturen kommer att sätta örona på prov och det autonoma nervsystemet lär få jobba på högvarv….

Välmött: Last covenants